lhedwall

Vet inte riktigt vart jag ska börja.. finns så mycket jag vill skriva. Känner verkligen för att skriva av mig lite.
Under en lång tid har människor visat mig att man inte kan lita på någon, under en lång tid så litade jag inte på någon heller. För ett litet litet tag sen så började människor bevisa motsattsen, och jag började verkligen lita på människor igen. Tidigare så hade jag endast 2 människor i mitt liv som jag litade på, det var min pappa och min dåvarande bästa vän Olivia. Jag hade full koll på alla andra runt omkring mig och jag lät ingen komma mig för nära psykiskt. Jag har mått otroligt dåligt under åren i högstadiet, det hände så sjukt mycket grejer runt omkring mig.. mest i hemmet men som gjorde att jag drog på mig även annan skit utanför hemmet. Min livs historia är det inte många jag berättar för, om jag skulle titta tillbaka ca 2 år sen så hade jag nog knappt erkänt att jag haft det jobbigt hemma, då hade de ända som veta det utanför min familj varit Olivia. Tuvär har jag och Olivia verkligen tappat kontakten på sistonde pga mkt bråk och massa annat som jag inte tänker gå in på här, men vi har iallafall äntligen pratat och bestämt att vi ska träffas inom en snar framtid och prata ut om allt som hänt.
Jag säger bara en sak; hittar ni en riktigt sann vän, håll i hårt i den! Ni förstår inte vad ni har förens ni förlorat det! Tro mig, jag vet!
Men som sagt har jag inte litat på många under de senaste åren i mitt liv, nu har jag lärt mig att lita mer på folk och även prata mer öppet om mina känslor och även visa dem. Jag har väldigt länge varit den som vägrat gråta inför någon, bara varit den här glada men ändå hårda tjejen utan känslor. Men jag har ändrats, jag är fortfarande den här glada men ändå hårda tjejen, och hårda menar jag då med att jag verkligen inte backar för någon utan jag säger vad jag tycker och står för den jag är, men jag är inte tjejen utan känslor längre.. jag är tjejen med känslor. En dag blir det förhoppningsvis tjejen med jätte mycket känslor. Men jag traskar ständigt på en lång väg, en väg av förändring. Allting kan inte hända på en gång. Jag måste ta ett steg i taget. Själva förändringarna är kanske inte så svåra att göra, men det är att lära sig anpassa sig efter dem och lära sig att leva på ett nytt sätt som är svårt. Man är så fast i sitt gamla Jag och sina gamla vanor som man gör utan att man tänker på det.
Visst ibland så sviker ens vänner en, men det är sånt man får lära sig leva med. Alla gör vi misstag, eller hur? Så länge misstaget inte upprepar sig och vännen gör samma misstag om och om igen och sårar en gång efter gång.
Vänner är en otroligt viktig del i vårt liv, det är dom som får en att skratta, det är dom som alltid finns där man mår dåligt och behöver dem, det är dom som man skapar massa minnen med som man kommer komma ihåg livet ut, det är dom som man kan slänga ut sin kärlek på och som slänger tillbaka sin kärlek på en. Alla behöver en sann vän! Och jag saknar verkligen min.
Min pappa är som min bästa vän. Många tänker säkert "hennes pappa? brukar inte döttrar ha bättre relation med sin mamma än sin pappa?" Nej inte när det gäller mig. Som sagt så har mycket hemma vilket gjort att jag och mamma har haft en relation som de flesta antagligen inte vill ha med sin mamma, men allt det som var är över och jag och min mamma har börjat bygga på vår relation igen. Det är betydligt mycket bättre än vad den varit men det finns ju såklart fortfarande saker som skaver ibland och jag kan säga rakt ut "håll käften" och andra ord som man inte borde kalla sin mamma! Jag behandlar henne som skit ibland också, men nu förtiden ber jag nästan alltid om ursäkt efter. Så det går ju framåt, men som sagt.. man måste ta små steg för att komma dit man vill.  Men tillbaka till min pappa. Min pappa är verkligen mitt allt, jag skulle inte klara av en sekund utan han. Han finns alltid där va det än gäller och jag kan verkligen berätta saker och prata med han som att han vore en kompis och inte min pappa. Jag har så otroligt mycket att tacka min pappa för!


 
Jag älskar dig pappa <3